var det första jag frågade mig när jag fick höra om terrordåden i Norge.
På lördagsmorgonen när jag hörde omfattningen grät jag helt öppet.
Ju mer man hört om gärningsmannen undrar man över vad hat och en helt förvrängd bild av verkligheten hos en enda person kan ställa till med.
Det mesta man tänker på är hur det är för de drabbade och deras familjer.
Man känner ett djupt deltagande i deras sorg och saknad. De överlevande har fått vara med om något så hemskt och djävulskt som dom förmodligen får bära med sig hela livet.
Hej Nisse!
SvaraRaderaJag instämmer. Det kommer säkert att bli så för de överlevande ungdomarna att denna händelse kommer att följa dem både i vaket som sovande tillstånd. Jag minns fortfarande och tänker ofta på vad det skulle ha blivit av den klasskamrat, som vid tonårsåldern dog efter en gymnastiklektion.